Söndag 19/10
Första gången jag sätter mig framför datorn idag..
Har haft en såndär skön söndag med soffslappande och tv. :) Skööönt!
Egentligen så skulle jag kanske ha behövt ta mig ut på en promenad.. Trots att jag absolut kände för att han en softdag med popcorn och cola så kan jag inte låta bli att känna det där dåliga samvetet över alltför lite motion.
Det är så himla jobbigt det där.. När man verkligen känner att man måste göra något men inte får riktigt motivationen till det. Alltså jag vet att jag inte alls trivs med mig själv, som jag ser ut, just nu.. men ändå kan jag inte få ändan ur vagnen att göra något åt det.
Istället äter jag en massa skit, som jag absolut inte borde äta, och får dåligt samvete och ångest för att jag stoppade i mig just den där chokladbiten eller den där kakan.
Att äta nyttigt och att äta mindre 'skräp' är något som jag intalar mig varje vecka att jag ska göra. Men tror ni att det blir nån skillnad?
Jag har en udda relation till mat, det kom till och med min psykolog fram till för några år sen, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det heller..
Med 'udda relation' menas att jag vissa perioder kan äta hur mycket som helst, flera gånger per dag, medans jag andra perioder knappt äter något alls. Det sista betyder inte att jag svälter mig själv, inte alls. Det betyder bara att jag kanske inte äter mer än en gång under kvällen.
Jag har nu en liten ångestkänsla inom mig..
Jag ska åka till ett land där 2/3 av landets vuxna befolkning och ca 25 miljoner barn lider av övervikt eller fetma.
USA är ett land där man löper stor risk för att öka i vikt med tanke på allt gott som de har..
Tänk bara Krispy Kreme (Donuts), Taco Bell, Lays' osv, osv.
Sist jag skulle åka var jag livrädd för att gå upp mer i vikt än vad jag redan hade gjort här hemma.
Nu var jue inte det något problem för min del då jag knappt åt något den första tiden eftersom jag var ganska ledsen och resten av tiden åt regelbundet, rörde mig en del med barnen och inte åt allför stora portioner.
Trots det så ljög jag för mamma, pappa och pojkvän och sa att jag gått upp 10kg, när jag i själva verket gått ner 5-6kg, bara för att det skulle kännas bättre att komma hem sen.. Haha.
Helt sjukt, jag vet.. men jag var faktiskt lite rädd för hur jag skulle se ut. Det gick jue bra tycker jag.. ;)
Tänk om det kanske blir omvänt då.. att jag blir en såndär hälsofreak, som det inte är så omöjligt att man blir i ett land där fettet regerar. Det ultimata skulle väl vara att man klev upp varje morgon, tog en rask tur på 45min eller nått liknande, simmade några längder i poolen och gjorde en jävla massa sit-ups.. och allt gärna innan frukost.
Mensen heter man jue Sanna och har inte den självdisciplinen som krävs för sånt.
Jag blir så himla peppad på att jag ska göra något, men sen när det väl kommer till kritan så händer det inte så mycket.
Jag vet att jag inte är speciellt tjock..
Men jag tror att min självbild har blivit lite skadad med tanke på hur liten jag lyckades bli.
Jag menar, att gå ner 3-4 storlekar bara sådär är en ganska drastisk förändring och jag förbannar mig själv för att jag inte lyckades hålla mig så..
Det kanske inte är meningen att jag ska vara så liten heller?
Meningen är kanske att jag ska acceptera mig själv så som jag är och göra det bästa utav det.
Men kom igen.. jag är tjej! När, verkligen när, är vi någonsin helt nöjda med hur vi själva ser ut?
Det känns som att det hör till på något sätt.. tragiskt men sant.
När vi ska vi sluta jämföra oss med andra, sluta vara så självkritiska och bara vara nöjda med det vi har?
Laku noc,
Sanna
Har haft en såndär skön söndag med soffslappande och tv. :) Skööönt!
Egentligen så skulle jag kanske ha behövt ta mig ut på en promenad.. Trots att jag absolut kände för att han en softdag med popcorn och cola så kan jag inte låta bli att känna det där dåliga samvetet över alltför lite motion.
Det är så himla jobbigt det där.. När man verkligen känner att man måste göra något men inte får riktigt motivationen till det. Alltså jag vet att jag inte alls trivs med mig själv, som jag ser ut, just nu.. men ändå kan jag inte få ändan ur vagnen att göra något åt det.
Istället äter jag en massa skit, som jag absolut inte borde äta, och får dåligt samvete och ångest för att jag stoppade i mig just den där chokladbiten eller den där kakan.
Att äta nyttigt och att äta mindre 'skräp' är något som jag intalar mig varje vecka att jag ska göra. Men tror ni att det blir nån skillnad?
Jag har en udda relation till mat, det kom till och med min psykolog fram till för några år sen, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det heller..
Med 'udda relation' menas att jag vissa perioder kan äta hur mycket som helst, flera gånger per dag, medans jag andra perioder knappt äter något alls. Det sista betyder inte att jag svälter mig själv, inte alls. Det betyder bara att jag kanske inte äter mer än en gång under kvällen.
Jag har nu en liten ångestkänsla inom mig..
Jag ska åka till ett land där 2/3 av landets vuxna befolkning och ca 25 miljoner barn lider av övervikt eller fetma.
USA är ett land där man löper stor risk för att öka i vikt med tanke på allt gott som de har..
Tänk bara Krispy Kreme (Donuts), Taco Bell, Lays' osv, osv.
Sist jag skulle åka var jag livrädd för att gå upp mer i vikt än vad jag redan hade gjort här hemma.
Nu var jue inte det något problem för min del då jag knappt åt något den första tiden eftersom jag var ganska ledsen och resten av tiden åt regelbundet, rörde mig en del med barnen och inte åt allför stora portioner.
Trots det så ljög jag för mamma, pappa och pojkvän och sa att jag gått upp 10kg, när jag i själva verket gått ner 5-6kg, bara för att det skulle kännas bättre att komma hem sen.. Haha.
Helt sjukt, jag vet.. men jag var faktiskt lite rädd för hur jag skulle se ut. Det gick jue bra tycker jag.. ;)
Tänk om det kanske blir omvänt då.. att jag blir en såndär hälsofreak, som det inte är så omöjligt att man blir i ett land där fettet regerar. Det ultimata skulle väl vara att man klev upp varje morgon, tog en rask tur på 45min eller nått liknande, simmade några längder i poolen och gjorde en jävla massa sit-ups.. och allt gärna innan frukost.
Mensen heter man jue Sanna och har inte den självdisciplinen som krävs för sånt.
Jag blir så himla peppad på att jag ska göra något, men sen när det väl kommer till kritan så händer det inte så mycket.
Jag vet att jag inte är speciellt tjock..
Men jag tror att min självbild har blivit lite skadad med tanke på hur liten jag lyckades bli.
Jag menar, att gå ner 3-4 storlekar bara sådär är en ganska drastisk förändring och jag förbannar mig själv för att jag inte lyckades hålla mig så..
Det kanske inte är meningen att jag ska vara så liten heller?
Meningen är kanske att jag ska acceptera mig själv så som jag är och göra det bästa utav det.
Men kom igen.. jag är tjej! När, verkligen när, är vi någonsin helt nöjda med hur vi själva ser ut?
Det känns som att det hör till på något sätt.. tragiskt men sant.
När vi ska vi sluta jämföra oss med andra, sluta vara så självkritiska och bara vara nöjda med det vi har?
Laku noc,
Sanna
