Sex and the city..
Jaha.. och dagen på jobbet gick bra.
Klockan segade sig fram ganska så bra.. men med skön musik i spelaren och lite påhittighet så behövde man inte tänka så mycket på klockan. :)
Har spenderat kvällen hemma..
Kollat igenom en massa gamla bilder och fått mig en del skratt och minnen. :)
Tittar på Sex and the city..
Gud vad jag älskar den serien. Jag är en äkta tjej när det kommer till den serien! :)
Så mycket känslor man går igenom med de fyra tjejerna..
Sorg, glädje, hopp, förtröstan, förtvivlan! Jag gråter och skrattar om vart annat till varje avsnitt.
Det är otroligt hur involverad man kan bli påhittade människors liv..
Glädjas med de för deras vinster, sörja med de för deras förluster, hålla fingrarna och hoppas på det bästa inför ett stort beslut.
Att följa med i deras liv kanske gör att man slipper tänka så mycket på sitt eget..
Eller gör kanske så att man tar tag i det lite ytterligare.
Kalla mig patetisk, men jag är en person som lätt rycks med i känslorna vad gäller filmer, böcker, serier.
Det gör det hela mer levande..
Jag älskar att se Carrie och Mr. Big!
Av någon anledning får jag en sån konstig känsla i mig varje gång jag ser de tillsammans.
De träffas, de skiljs åt.. år går och de lever livet på varsitt håll, men det är de.
De kan inte släppa varandra och det är de som hittar tillbaka till varandra i slutändan.
Jag älskar bilden av de tillsammans.
Tankarna flyger omkring i huvudet..
Hoppet kanske också tänds ibland; Har jag också en Mr. Big där ute?
Har jag träffat honom eller kommer han att komma någonstans på vägen?
Alla älskar vi väl att höra om sagoslut på en historia..
Där de älskade får varandra tillslut, där allt löser sig till det bästa och '..de levde lyckliga i alla sina dagar'.
Men tänk om min Mr. Big redan dragit förbi..?
Det kanske är dags att inse att ett sagoslut inte står skrivet i mina stjärnor..
Klockan segade sig fram ganska så bra.. men med skön musik i spelaren och lite påhittighet så behövde man inte tänka så mycket på klockan. :)
Har spenderat kvällen hemma..
Kollat igenom en massa gamla bilder och fått mig en del skratt och minnen. :)
Tittar på Sex and the city..
Gud vad jag älskar den serien. Jag är en äkta tjej när det kommer till den serien! :)
Så mycket känslor man går igenom med de fyra tjejerna..
Sorg, glädje, hopp, förtröstan, förtvivlan! Jag gråter och skrattar om vart annat till varje avsnitt.
Det är otroligt hur involverad man kan bli påhittade människors liv..
Glädjas med de för deras vinster, sörja med de för deras förluster, hålla fingrarna och hoppas på det bästa inför ett stort beslut.
Att följa med i deras liv kanske gör att man slipper tänka så mycket på sitt eget..
Eller gör kanske så att man tar tag i det lite ytterligare.
Kalla mig patetisk, men jag är en person som lätt rycks med i känslorna vad gäller filmer, böcker, serier.
Det gör det hela mer levande..
Jag älskar att se Carrie och Mr. Big!
Av någon anledning får jag en sån konstig känsla i mig varje gång jag ser de tillsammans.
De träffas, de skiljs åt.. år går och de lever livet på varsitt håll, men det är de.
De kan inte släppa varandra och det är de som hittar tillbaka till varandra i slutändan.
Jag älskar bilden av de tillsammans.
Tankarna flyger omkring i huvudet..
Hoppet kanske också tänds ibland; Har jag också en Mr. Big där ute?
Har jag träffat honom eller kommer han att komma någonstans på vägen?
Alla älskar vi väl att höra om sagoslut på en historia..
Där de älskade får varandra tillslut, där allt löser sig till det bästa och '..de levde lyckliga i alla sina dagar'.
Men tänk om min Mr. Big redan dragit förbi..?
Det kanske är dags att inse att ett sagoslut inte står skrivet i mina stjärnor..
