Grått och trist
Regnet smattrar mot fönstret och pa takterassens golv..
Det verkar inte som att det blir nån ljusare dag idag.
Ligger fortfarande i min säng har bara tagit mig upp för att ladda en ny maskin i tvätten.
Kanske skulle ta mig ner och äta nått också..? Känner mig inte så hungrig. Magen krånglar fortfarande.
Lyssnar på en massa musik från Youtube, som också idag får agera mitt sällskap.
Just nu spelas Alcazar - Here I am. Det är något med den låten..
När jag lyssnade på den nu så insåg jag att idag, för 3 år sen, vaknade jag upp till min sista dag i Fort Lauderdale hos familjen Virtue. Mitt 3 månaders äventyr var på väg att ta slut och jag skulle äntligen åka hem till min familj och alla andra som jag var mig nära.
Kommer ihåg de där 3 månaderna som var så otroligt blandade med känslor.
När jag skulle åka till USA, 7 mars, trodde jag att mitt hjärta skulle brista när jag klev igenom säkerhetskontrollen.
Har aldrig känt en sån otrolig separationsångest och rädsla för vad som skulle komma.
Min första gång utan min familj och mina vänner så otroligt långt borta.
Kommer ihåg hur jag grät hela flygresan till London och Heathrow. Att jag flera gånger misslyckades med att hålla tillbaka tårarna när jag satt där, ensam och rädd, i vad som kändes som en evighet och väntade på planet som skulle ta mig till soliga och underbara Miami.
Fyfan.. första veckan var rena rama mardrömmen.. Varje gång jag pratade med någon hemifrån, fick ett mejl eller hade en konversation på msn så brast jag ut i gråt och jag kommer ihåg att Kris och John var helt säkra på att jag skulle åka hem..
De där månaderna var fyllda av glädje och sorg och jag har minnen för livet ifrån den resan.
När jag klev av planet hemma på Arlanda 26/5 för 3 år sen var jag helt avtrubbad och chockad..
Jag vet inte om jag riktigt förstod att jag var hemma. Det kändes så otroligt konstigt och jag vet att jag var ganska avståndstagande.
När kvällen sen väl kom och jag låg i sängen, med de där armarna omlindande runt mig brast allt..
Jag insåg att jag var på rätt plats och att det var där jag skulle stanna.
Nu är jag snart på väg hem från ett helt annat äventyr.
När jag i början av det här året skulle sätta mig på planet till Amsterdam var jag även denna gång rädd för vad som skulle komma.. Men det var långt ifrån lika svårt.
Jag visste att det här var precis vad jag behövde, komma ifrån och få distans.
Mina månader här har också de varit kantade av både glädje och sorg och det är med blandade känslor som jag nu ser min sista månad i den här staden ta sin början.
Jag vet inte alls vad som väntar mig när jag kommer hem heller..
Det är faktiskt riktigt läskigt. Kommer allt gå bra? Kommer jag att komma underfund med vad det är jag faktiskt vill göra?
Det enda jag helt ärligt vet är att det kommer bli så otroligt svårt att lämna dessa människor som man träffat.
De senaste veckorna har varit så otroligt svåra och tankarna snurrar just nu 180km/h.
Jag vet att jag gör rätt som kommer hem igen.. för kan du inte riktigt förklara varför du måste hem, ja då är det bättre att du tar reda på det.
Men vad kommer framtiden att bjuda på?
Kommer jag sen att vara kvar i E-tuna eller kommer jag hamna någon annanstans?
Tom frågade mig igår hur stor chansen är att jag kanske kommer tillbaka till Amsterdam..
Jag svarade att det absolut inte är en omöjlighet, men att tiden får utvisa vad som händer.
Det enda "problemet" jag har just nu är att jag så oerhört mycket vill åka till Kroatien i sommar.
Få lite tid att bara koppla bort allt..
För när du är här så lever du i en vardag som inte liknar någon annan och när jag åker till Sverige så kommer det att komma en vardag där med..
Tänk en semester så du inte behöver tänka alls!! Gud va skönt det skulle vara.
Men tyvärr så kan jag inte köpa den där skitbiljetten just nu och resorna blir väl bara dyrare och dyrare jue längre tiden går.. Men vi får hålla tummarna och hoppas på det bästa. Inte mer med det.
Jaja, en tanke kanske skulle vara att försöka få nått i magen..
Det verkar inte som att det blir nån ljusare dag idag.
Ligger fortfarande i min säng har bara tagit mig upp för att ladda en ny maskin i tvätten.
Kanske skulle ta mig ner och äta nått också..? Känner mig inte så hungrig. Magen krånglar fortfarande.
Lyssnar på en massa musik från Youtube, som också idag får agera mitt sällskap.
Just nu spelas Alcazar - Here I am. Det är något med den låten..
När jag lyssnade på den nu så insåg jag att idag, för 3 år sen, vaknade jag upp till min sista dag i Fort Lauderdale hos familjen Virtue. Mitt 3 månaders äventyr var på väg att ta slut och jag skulle äntligen åka hem till min familj och alla andra som jag var mig nära.
Kommer ihåg de där 3 månaderna som var så otroligt blandade med känslor.
När jag skulle åka till USA, 7 mars, trodde jag att mitt hjärta skulle brista när jag klev igenom säkerhetskontrollen.
Har aldrig känt en sån otrolig separationsångest och rädsla för vad som skulle komma.
Min första gång utan min familj och mina vänner så otroligt långt borta.
Kommer ihåg hur jag grät hela flygresan till London och Heathrow. Att jag flera gånger misslyckades med att hålla tillbaka tårarna när jag satt där, ensam och rädd, i vad som kändes som en evighet och väntade på planet som skulle ta mig till soliga och underbara Miami.
Fyfan.. första veckan var rena rama mardrömmen.. Varje gång jag pratade med någon hemifrån, fick ett mejl eller hade en konversation på msn så brast jag ut i gråt och jag kommer ihåg att Kris och John var helt säkra på att jag skulle åka hem..
De där månaderna var fyllda av glädje och sorg och jag har minnen för livet ifrån den resan.
När jag klev av planet hemma på Arlanda 26/5 för 3 år sen var jag helt avtrubbad och chockad..
Jag vet inte om jag riktigt förstod att jag var hemma. Det kändes så otroligt konstigt och jag vet att jag var ganska avståndstagande.
När kvällen sen väl kom och jag låg i sängen, med de där armarna omlindande runt mig brast allt..
Jag insåg att jag var på rätt plats och att det var där jag skulle stanna.
Nu är jag snart på väg hem från ett helt annat äventyr.
När jag i början av det här året skulle sätta mig på planet till Amsterdam var jag även denna gång rädd för vad som skulle komma.. Men det var långt ifrån lika svårt.
Jag visste att det här var precis vad jag behövde, komma ifrån och få distans.
Mina månader här har också de varit kantade av både glädje och sorg och det är med blandade känslor som jag nu ser min sista månad i den här staden ta sin början.
Jag vet inte alls vad som väntar mig när jag kommer hem heller..
Det är faktiskt riktigt läskigt. Kommer allt gå bra? Kommer jag att komma underfund med vad det är jag faktiskt vill göra?
Det enda jag helt ärligt vet är att det kommer bli så otroligt svårt att lämna dessa människor som man träffat.
De senaste veckorna har varit så otroligt svåra och tankarna snurrar just nu 180km/h.
Jag vet att jag gör rätt som kommer hem igen.. för kan du inte riktigt förklara varför du måste hem, ja då är det bättre att du tar reda på det.
Men vad kommer framtiden att bjuda på?
Kommer jag sen att vara kvar i E-tuna eller kommer jag hamna någon annanstans?
Tom frågade mig igår hur stor chansen är att jag kanske kommer tillbaka till Amsterdam..
Jag svarade att det absolut inte är en omöjlighet, men att tiden får utvisa vad som händer.
Det enda "problemet" jag har just nu är att jag så oerhört mycket vill åka till Kroatien i sommar.
Få lite tid att bara koppla bort allt..
För när du är här så lever du i en vardag som inte liknar någon annan och när jag åker till Sverige så kommer det att komma en vardag där med..
Tänk en semester så du inte behöver tänka alls!! Gud va skönt det skulle vara.
Men tyvärr så kan jag inte köpa den där skitbiljetten just nu och resorna blir väl bara dyrare och dyrare jue längre tiden går.. Men vi får hålla tummarna och hoppas på det bästa. Inte mer med det.
Jaja, en tanke kanske skulle vara att försöka få nått i magen..
