Tisdag 7/10
Det har inte hänt så mycket spännande saker de senaste dagarna..
Söndag var jag 'död' mer eller mindre hela dagen och jag spenderade tiden på soffan med alla sköna repriser efter varandra. :)
Igår var det jobb.. Helt okej, spenderade dagen med att småpyssla med en massa saker och tiden gick ganska fort.
Idag har jag varit på Vårdcentralen och träffat en läkare.
Mitt eksem har blivit värre och jag har fått utslag i ansiktet och är så torr att det verkligen gör ont att ens röra på sig.
På vårdcentralen fick jag höra samma sak som jag alltid får; 'Det finns inte så mycket vi kan göra, smörj med korticon och med en mjukgörande..'
Men herregud.. jag vet redan allt det där! Finns det inget annat man kan göra??
Jag bli galen.. för det senaste utslaget jag hade i ansiktet resulterade också i ett 'vacker' ärr!!
Hur kul är det?
Jag vill inte klaga egentligen.. eller få det att låta som att det här är världens hemskaste grej. Många människor tvingas leva med betydligt värre saker än eksem.
Men det folk inte förstår är att det faktiskt är väldigt påfrestande på psyket med dessa utslag.
Man känner sig hemsk och helst av allt vill man verkligen inte gå utanför dörren.
Okej om det bara var på kroppen, det kan man jue alltid dölja, men när det går upp i ansiktet är det absolut inte roligt.
Det allra värsta är att när man tror att man lyckats 'bli av' med eksemet på ett ställe så blossar det istället upp på ett annat. Där har vi den psykiskt påfrestande faktorn, man är aldrig riktigt bra.
Min största rädsla för det här är att det ska utvecklas till psoriasis (stavning?). När en hudläkare talar om för dig att det här är något som du får leva med resten av ditt liv och att de inte är säkra på att den nått sin 'topp' än.. att det kan lika gärna bli värre och utvecklas till något annat (just psoriasis) då är det inte lätt att vara positiv till att hitta ett botemedel.
Korticon är verkligen ett under ibland.. Men tyvärr kan man jue inte använda sig av det hur mycket som helst heller. Korticon tunnar nämligen ut huden och förstör pigmenten i huden, detta medför i sin tur att man får pigmentfläckar och svårare att vistas ute i solen. Trots att det är precis vad en person med eksem bör göra; Vistas så mycket i sol och värme som möjligt. Jag blir mycket bättre när jag får komma till solen.
Därför ser jag nu fram emot att åka till Florida och solen!
Sist jag var där så försvann nästan alla mina problem och jag lyckades 'bygga upp' mina pigment och för första gången på väldigt länge bli lite brun dessutom. Sen dess har jag lättare för att få färg. :)
Det enda 'problemet' jag hade med hyn där var jag att blev lite 'flottig' i ansiktet av all fukt.
Men herregud.. skulle det vara mitt enda problem skulle jag vara världens lyckligaste just nu. Det var jue väldigt enkelt att bli av med flottigheten med hjälp av bra medel bara.
Det jag använde då var några av L'oreals make-up servetter.. kommer inte ihåg vad de hette. Men de var bra i alla fall.
På tal om att åka till Florida så måste jag nog ringa ett samtal till min frisör, Vice, och fråga hur stor risken är för att jag blir grön i håret om jag badar i familjens pool. Och det bästa sättet att motverka detta i så fall.
Kommer jue knappast kunna låta bli att bada.. :)
Häromdagen, när jag rensade ännu mer i min garderob, så hittade jag mina gamla dagböcker.
Jag kom underfund med att jag inte ändrat mitt skrivsätt alls under de här åren.
I dagböckerna så har jag skrivit precis som jag skriver i bloggen, med undantaget att jag skrivit lite mer detaljerat om saker och ting. Det är som att jag tänkt att det verkligen är meningen att någon i framtiden ska läsa de.
Man kanske tänker så när man skriver dagbok..?
Det är klart att jag förstår att någon säkerligen kommer att läsa de, om jag nu inte bestämmer mig för att kasta de såklart, men när man sitter där och skriver i sin egna privata dagbok, vem är det egentligen man skriver för?
Den ena av dagböckerna var från tiden i USA.
Gud vad ofta jag var ledsen och saknade när jag var där.. Kanske inte så konstigt då jag lämnade flera personer, som betydde väldigt mycket för mig, kvar här hemma. Och speciellt en person.
Upptäckte att det, kanske tyvärr, inte blev som jag trodde att det skulle bli.. alltså med livet och så.
Men det var nog också meningen..
Jag blir lite fundersam då jag läser mina rader som jag skrivit. Jag kommer jue ihåg att jag var ledsen och saknade när jag var i USA förra gången, men jag kommer absolut inte ihåg att det var så jobbigt som jag upplever det när jag läser.
Det är konstigt det där..
Såg också att jag slutade skriva mitt i en uppdatering om hur sommaren hade sett ut.
Fick jag något bättre för mig och glömde bort att skriva eller? :)
Jaja, idag är jag ledig.. Vet inte riktigt vad jag ska ha för mig.
Ska ta mig en dusch nu i alla fall.
Blev ett litet inlägg om allt möjligt nu i alla fall.. Ibland kommer tankarna.
Grattis till dig om du orkat ända ner hit! :)
Pusa,
Sanna
Söndag var jag 'död' mer eller mindre hela dagen och jag spenderade tiden på soffan med alla sköna repriser efter varandra. :)
Igår var det jobb.. Helt okej, spenderade dagen med att småpyssla med en massa saker och tiden gick ganska fort.
Idag har jag varit på Vårdcentralen och träffat en läkare.
Mitt eksem har blivit värre och jag har fått utslag i ansiktet och är så torr att det verkligen gör ont att ens röra på sig.
På vårdcentralen fick jag höra samma sak som jag alltid får; 'Det finns inte så mycket vi kan göra, smörj med korticon och med en mjukgörande..'
Men herregud.. jag vet redan allt det där! Finns det inget annat man kan göra??
Jag bli galen.. för det senaste utslaget jag hade i ansiktet resulterade också i ett 'vacker' ärr!!
Hur kul är det?
Jag vill inte klaga egentligen.. eller få det att låta som att det här är världens hemskaste grej. Många människor tvingas leva med betydligt värre saker än eksem.
Men det folk inte förstår är att det faktiskt är väldigt påfrestande på psyket med dessa utslag.
Man känner sig hemsk och helst av allt vill man verkligen inte gå utanför dörren.
Okej om det bara var på kroppen, det kan man jue alltid dölja, men när det går upp i ansiktet är det absolut inte roligt.
Det allra värsta är att när man tror att man lyckats 'bli av' med eksemet på ett ställe så blossar det istället upp på ett annat. Där har vi den psykiskt påfrestande faktorn, man är aldrig riktigt bra.
Min största rädsla för det här är att det ska utvecklas till psoriasis (stavning?). När en hudläkare talar om för dig att det här är något som du får leva med resten av ditt liv och att de inte är säkra på att den nått sin 'topp' än.. att det kan lika gärna bli värre och utvecklas till något annat (just psoriasis) då är det inte lätt att vara positiv till att hitta ett botemedel.
Korticon är verkligen ett under ibland.. Men tyvärr kan man jue inte använda sig av det hur mycket som helst heller. Korticon tunnar nämligen ut huden och förstör pigmenten i huden, detta medför i sin tur att man får pigmentfläckar och svårare att vistas ute i solen. Trots att det är precis vad en person med eksem bör göra; Vistas så mycket i sol och värme som möjligt. Jag blir mycket bättre när jag får komma till solen.
Därför ser jag nu fram emot att åka till Florida och solen!
Sist jag var där så försvann nästan alla mina problem och jag lyckades 'bygga upp' mina pigment och för första gången på väldigt länge bli lite brun dessutom. Sen dess har jag lättare för att få färg. :)
Det enda 'problemet' jag hade med hyn där var jag att blev lite 'flottig' i ansiktet av all fukt.
Men herregud.. skulle det vara mitt enda problem skulle jag vara världens lyckligaste just nu. Det var jue väldigt enkelt att bli av med flottigheten med hjälp av bra medel bara.
Det jag använde då var några av L'oreals make-up servetter.. kommer inte ihåg vad de hette. Men de var bra i alla fall.
På tal om att åka till Florida så måste jag nog ringa ett samtal till min frisör, Vice, och fråga hur stor risken är för att jag blir grön i håret om jag badar i familjens pool. Och det bästa sättet att motverka detta i så fall.
Kommer jue knappast kunna låta bli att bada.. :)
Häromdagen, när jag rensade ännu mer i min garderob, så hittade jag mina gamla dagböcker.
Jag kom underfund med att jag inte ändrat mitt skrivsätt alls under de här åren.
I dagböckerna så har jag skrivit precis som jag skriver i bloggen, med undantaget att jag skrivit lite mer detaljerat om saker och ting. Det är som att jag tänkt att det verkligen är meningen att någon i framtiden ska läsa de.
Man kanske tänker så när man skriver dagbok..?
Det är klart att jag förstår att någon säkerligen kommer att läsa de, om jag nu inte bestämmer mig för att kasta de såklart, men när man sitter där och skriver i sin egna privata dagbok, vem är det egentligen man skriver för?
Den ena av dagböckerna var från tiden i USA.
Gud vad ofta jag var ledsen och saknade när jag var där.. Kanske inte så konstigt då jag lämnade flera personer, som betydde väldigt mycket för mig, kvar här hemma. Och speciellt en person.
Upptäckte att det, kanske tyvärr, inte blev som jag trodde att det skulle bli.. alltså med livet och så.
Men det var nog också meningen..
Jag blir lite fundersam då jag läser mina rader som jag skrivit. Jag kommer jue ihåg att jag var ledsen och saknade när jag var i USA förra gången, men jag kommer absolut inte ihåg att det var så jobbigt som jag upplever det när jag läser.
Det är konstigt det där..
Såg också att jag slutade skriva mitt i en uppdatering om hur sommaren hade sett ut.
Fick jag något bättre för mig och glömde bort att skriva eller? :)
Jaja, idag är jag ledig.. Vet inte riktigt vad jag ska ha för mig.
Ska ta mig en dusch nu i alla fall.
Blev ett litet inlägg om allt möjligt nu i alla fall.. Ibland kommer tankarna.
Grattis till dig om du orkat ända ner hit! :)
Pusa,
Sanna
