Dag 2 - Min första kärlek
Min första riktiga pojkvän träffade jag när jag var 14 år.
Han var fyra år äldre och lite spännande, tyckte jag då.
Jag tror inte att jag vill kalla honom för min första kärlek egentligen men han kanske är så nära som man kan komma "den första".
Vårat förhållande var väl inte av den "normala" sorten.
Han ville kontrollera och jag lät mig göras det.
Innan jag förstod vad som hände så var jag redan så fast i det som jag kunde vara.
När man får höra att man aldrig kommer att bli älskad av någon annan så klamrar man sig fast ganska hårt vid det man har.
Trots några försök till att slå mig fri så var jag tillbaka på ruta ett ganska omgående.
Jag gjorde mig beroende av honom pga rädslan att ingen annan skulle vilja ha mig. Och jag tänkte att det kanske är såhär det ska vara.. kärlek.
När jag väl slog mig fri, för tredje och sista gången när jag var 17 var jag ganska lost.
Jag visste inte riktigt vem jag var och det lämnade mig med en tom känsla. Jag hade levt för en annan människa och inte för mig själv.
Jag kände mig trasig inombords och visste inte hur jag skulle klara mig själv.
Kunde det vara som han hade sagt? "Ingen kommer någonsin att älska dig!"
När jag träffade Miki några månader senare så var det lite som att det gick upp ett ljus för mig.
Med risken för att låta lite cheezy men det var då jag insåg vad riktig kärlek är.
Redan första gången jag träffade honom så visste jag att det var något speciellt med honom.
Miki var och är min första, stora kärlek.
Han är den jag vill somna bredvid varje natt och vakna brevid varje morgon.
Trots att våran väg också har kantats av gupp och stora avgrunder, kanske man ska kalla det, så har min kärlek till honom bestått.
Och jag älskar honom lika mycket idag som jag gjorde för en herrans massa år sen, trots att vi till och med var "separerade" i tre, långa år!
Men den som väntar på något gott.. ;)
Ljubavi.. Ja te volim, jako puno!! ♥
