Sanna - Mitt i livet

Natten på förlossningen var ingen höjdare. Lagom till det var dags att sova fick jag nya bricanyltabletter och även starkare tabletter mot värken. Kände mig alldeles skakig och fick inget lugn. :( Hade precis hamnat i en skön sömn just när personalen kom in för att göra nya undersökningar.
Ctg kontrollen visade fortfarande inga tecken på sd (precis som de övriga kontrollerna från dagen innan). Trots att
värken återigen tilltagit. Trodde att jag höll på att bli knäpp. :S
Som tur var så kom läkaren in för att prata lite och såg på mig att jag hade ont. Hon trodde också att jag hade havandeskapsförgiftning och talade om att jag knappast skulle få åka hem innan helgen (bläh, kändes sådär). Tillslut bestämde hon också att ett nytt UL och ny undersökning av tappen skulle göras under dagen.

Mamma kom på besök under dagen ock jag försökte fördriva tiden på bästa sätt. Fick också värkstillande dropp då sd återigen kommit tillbaka med 15 min mellanrum.

Vid 16.30 kom läkaren och hämtade mig för UL. Barnen mådde bra och såg, enligt barnläkaren, ut som att de låg i fighter-position - redo att ta an världen. Och tur var väl det.. för i nästa stund, vid undersökningen av tappen säger förlossningsläkaren; Det där ser ut som en navelsträng på väg ut.

Det kändes som att jag skulle kvävas i just det ögonblicket och jag grät hysteriskt. Läkaren tittade lite och upptäckte att jag nu var öppen 3-4 cm och jag fick strängt sängläge, endast gå på toaletten, jag fick inte ens gå tillbaka till mitt rum. Läkaren sa att de skulle försöka förhala en förlossning så länge som möjligt men barn skulle det bli inom de närmaste dagarna, eller kanske redan under kvällen.

Jag ringde till mamma och pappa i panik och sedan till Miki som alla kom så snart de kunde. Varje gång jag tänkte på att barnen snart skulle komma brast jag ut i tårar. Jag var så rädd, de var ju så små fortfarande. Hur skulle de klara sig utanför magen?!
Värkarna kom tätare och tätare, droppet hjälpte inte alls. Läkaren bestämde att man inte längre kunde vänta utan ett kejsarsnitt skulle bokas in. Detta var någon gång efter 18 och vid 19 kom de och hämtade oss för operation.
19.49 och 19.50 är som sagt våra små sen födda. :)

På uppvaket fick jag sen ligga i nästan tre timmar. Försökte sova lite men hjärnan var alltför uppvarvad och tankarna skenade. Tänkte att barnen kanske ångrade sig, att de egentligen kanske inte ville ut men nu fanns det ju inget man kunde göra. Haha.. Var helt snurrig i skallen. Kunde knappt förstå att det var mina barn som jag väntade på att få träffa, kändes så konstigt.
Miki kom ner till mig och så snart bedövningen gått ut tillräckligt ur kroppen kunde vi få åka upp till BB. Det dröjde dock till 01.30 innan jag fick komma in på neo och träffa barnen.

Det är ingen lätt syn.. att se sina barn med en massa slangar och maskiner som piper. Men det var fantastiskt, och lite overkligt ändå, att se de små bebisarna i sina kuvöser. Båda hade c-pap och syrgas som hjälp vid andningen men annars så sa personalen att det var okej med båda barnen, vilket var lite svårt att ta in vid bara synen av de. Allt var så nytt och vi visste inte vad vi kunde förvänta oss och vad som var "normalt" men vi fick bara lita på personalens ord.

Trodde sömnen skulle lysa med sin frånvaro den natten men efter en spruta mot smärtan så somnade jag nån timme senare. Somnade om och vaknade igen och sådär höll det sen på fram tills att det var dags att kliva upp.

Bilderna är på Ella och Oliver, 1 dag gamla. :)


<3