Sanna - Mitt i livet

Det är många som har ställt frågan - varför kom Oliver och Ella så mycket tidigare?

Tvillingar brukar i regel ha en tendens att komma tidigare än enlingar - tror jag läste någonstans att va 60 % föds innan graviditetsvecka 36. Men ibland vill de också komma ännu tidigare. I varje bok vi har läst så säger de att man ska vara beredd på att tvillingar kan komma när som helst efter vecka 25.
Självklart tänkte jag också tanken att våra små kunde komma tidigare men eftersom att hela graviditeten varit komplikationsfri (bortsett från foglossningen och sammandragningarna (sd), som inte var över det normala) så la jag inte alltför mycket energi på att oroa mig för det.

Under påskhelgen började jag känna mig tröttare och segare. Minsta lilla ansträngning tog musten ur mig och på kvällarna kom sammandragningarna med jämna mellanrum medan jag vilade i soffan. Men de försvann igen under natten.

Natten till tisdagen, 2 april, så försvann inte sammandragningarna under natten som de gjort. Jag fick knappt någon sömn och det gjorde riktigt ont. Ringde till sjukvårdsupplysningen som tog kontakt med förlossningen och jag fick åka upp för en kontroll. Då hade jag sammandragningar varje 15:e minut.
På förlossningen gjorde de en ctg (ett sätt att mäta barnens hjärtljud/rörelser samt sammandragningar. Sköterskan frågade mig om jag hade några sd under tiden och jag svarade att de kommer fortfarande var 15:e minut. Hon tyckte det var konstigt då ctg:n inte registrerat några och sa att det säkert bara var barnen som "bråkade med mig". Kommer ihåg att jag kände mig dum just då som hade åkt upp i "onödan". De hade ändå bestämt att göra ett ultraljud för att kolla så att barnen mådde bra och för att kolla så att tappen inte var påverkad. Ultraljudet visade att barnen mådde bra och hade vuxit men läkaren tyckte sig se en påverkad tapp och undersökningen visade att den nästintill var utplånad och att jag redan öppnat mig lite.

Chocken och paniken som uppstod vid det tillfället går knappt att beskriva. Min första tanke var att vi inte alls var beredda på att ta emot våra barn, ingenting var ju färdigt hemma. Jag fick kortison för barnens lungmognad och bricanyl för att stanna av sd och värkar och jag skulle bli inlagd en natt för observation.
Jag hade mamma med mig och det är jag verkligen tacksam över. Miki var tvungen att jobba och jag hade knappast förväntat mig att bli inlagd. Han kom dock flygande från jobbet med en övernattningsväska till mig. :)

Mådde lite bättre under dagen men var otroligt trött. Undersökningen av tappen gjorde så att jag nu blödde också och hade en molande värk i magen. Personalen på förlossningen tyckte dock inte att det lät så farligt och sa att det var normalt. Jag längtade bara till att det skulle bli onsdag eftermiddag så att jag kunde få åka hem igen.

Fortsättning följer..