Sanna - Mitt i livet

att jag glömde skriva svar på frågan Varför..

Det finns många anledningar som kan vara orsak till att Oliver och Ella ville komma tidigare och jag tänkte mycket på det under den första dagen och natten.
Hade de kanske stannat längre om jag vilat mer, legat på soffan och inte rört mig så mycket? Var flytten och stressen av den en orsak?

Tillslut bestämde vi oss för att inte grubbla över Varför och Tänk om.. Oliver och Ella bestämde sig för att komma till oss tidigare och nu var de här. Det var det vi behövde koncentrera oss på. Man fick se det positiva i det hela.. Vi skulle få några extra veckor tillsammans med våra små hjärtan.
Bara det var ju en fantastisk känsla. :)

<3

Natten på förlossningen var ingen höjdare. Lagom till det var dags att sova fick jag nya bricanyltabletter och även starkare tabletter mot värken. Kände mig alldeles skakig och fick inget lugn. :( Hade precis hamnat i en skön sömn just när personalen kom in för att göra nya undersökningar.
Ctg kontrollen visade fortfarande inga tecken på sd (precis som de övriga kontrollerna från dagen innan). Trots att
värken återigen tilltagit. Trodde att jag höll på att bli knäpp. :S
Som tur var så kom läkaren in för att prata lite och såg på mig att jag hade ont. Hon trodde också att jag hade havandeskapsförgiftning och talade om att jag knappast skulle få åka hem innan helgen (bläh, kändes sådär). Tillslut bestämde hon också att ett nytt UL och ny undersökning av tappen skulle göras under dagen.

Mamma kom på besök under dagen ock jag försökte fördriva tiden på bästa sätt. Fick också värkstillande dropp då sd återigen kommit tillbaka med 15 min mellanrum.

Vid 16.30 kom läkaren och hämtade mig för UL. Barnen mådde bra och såg, enligt barnläkaren, ut som att de låg i fighter-position - redo att ta an världen. Och tur var väl det.. för i nästa stund, vid undersökningen av tappen säger förlossningsläkaren; Det där ser ut som en navelsträng på väg ut.

Det kändes som att jag skulle kvävas i just det ögonblicket och jag grät hysteriskt. Läkaren tittade lite och upptäckte att jag nu var öppen 3-4 cm och jag fick strängt sängläge, endast gå på toaletten, jag fick inte ens gå tillbaka till mitt rum. Läkaren sa att de skulle försöka förhala en förlossning så länge som möjligt men barn skulle det bli inom de närmaste dagarna, eller kanske redan under kvällen.

Jag ringde till mamma och pappa i panik och sedan till Miki som alla kom så snart de kunde. Varje gång jag tänkte på att barnen snart skulle komma brast jag ut i tårar. Jag var så rädd, de var ju så små fortfarande. Hur skulle de klara sig utanför magen?!
Värkarna kom tätare och tätare, droppet hjälpte inte alls. Läkaren bestämde att man inte längre kunde vänta utan ett kejsarsnitt skulle bokas in. Detta var någon gång efter 18 och vid 19 kom de och hämtade oss för operation.
19.49 och 19.50 är som sagt våra små sen födda. :)

På uppvaket fick jag sen ligga i nästan tre timmar. Försökte sova lite men hjärnan var alltför uppvarvad och tankarna skenade. Tänkte att barnen kanske ångrade sig, att de egentligen kanske inte ville ut men nu fanns det ju inget man kunde göra. Haha.. Var helt snurrig i skallen. Kunde knappt förstå att det var mina barn som jag väntade på att få träffa, kändes så konstigt.
Miki kom ner till mig och så snart bedövningen gått ut tillräckligt ur kroppen kunde vi få åka upp till BB. Det dröjde dock till 01.30 innan jag fick komma in på neo och träffa barnen.

Det är ingen lätt syn.. att se sina barn med en massa slangar och maskiner som piper. Men det var fantastiskt, och lite overkligt ändå, att se de små bebisarna i sina kuvöser. Båda hade c-pap och syrgas som hjälp vid andningen men annars så sa personalen att det var okej med båda barnen, vilket var lite svårt att ta in vid bara synen av de. Allt var så nytt och vi visste inte vad vi kunde förvänta oss och vad som var "normalt" men vi fick bara lita på personalens ord.

Trodde sömnen skulle lysa med sin frånvaro den natten men efter en spruta mot smärtan så somnade jag nån timme senare. Somnade om och vaknade igen och sådär höll det sen på fram tills att det var dags att kliva upp.

Bilderna är på Ella och Oliver, 1 dag gamla. :)


<3

Det är många som har ställt frågan - varför kom Oliver och Ella så mycket tidigare?

Tvillingar brukar i regel ha en tendens att komma tidigare än enlingar - tror jag läste någonstans att va 60 % föds innan graviditetsvecka 36. Men ibland vill de också komma ännu tidigare. I varje bok vi har läst så säger de att man ska vara beredd på att tvillingar kan komma när som helst efter vecka 25.
Självklart tänkte jag också tanken att våra små kunde komma tidigare men eftersom att hela graviditeten varit komplikationsfri (bortsett från foglossningen och sammandragningarna (sd), som inte var över det normala) så la jag inte alltför mycket energi på att oroa mig för det.

Under påskhelgen började jag känna mig tröttare och segare. Minsta lilla ansträngning tog musten ur mig och på kvällarna kom sammandragningarna med jämna mellanrum medan jag vilade i soffan. Men de försvann igen under natten.

Natten till tisdagen, 2 april, så försvann inte sammandragningarna under natten som de gjort. Jag fick knappt någon sömn och det gjorde riktigt ont. Ringde till sjukvårdsupplysningen som tog kontakt med förlossningen och jag fick åka upp för en kontroll. Då hade jag sammandragningar varje 15:e minut.
På förlossningen gjorde de en ctg (ett sätt att mäta barnens hjärtljud/rörelser samt sammandragningar. Sköterskan frågade mig om jag hade några sd under tiden och jag svarade att de kommer fortfarande var 15:e minut. Hon tyckte det var konstigt då ctg:n inte registrerat några och sa att det säkert bara var barnen som "bråkade med mig". Kommer ihåg att jag kände mig dum just då som hade åkt upp i "onödan". De hade ändå bestämt att göra ett ultraljud för att kolla så att barnen mådde bra och för att kolla så att tappen inte var påverkad. Ultraljudet visade att barnen mådde bra och hade vuxit men läkaren tyckte sig se en påverkad tapp och undersökningen visade att den nästintill var utplånad och att jag redan öppnat mig lite.

Chocken och paniken som uppstod vid det tillfället går knappt att beskriva. Min första tanke var att vi inte alls var beredda på att ta emot våra barn, ingenting var ju färdigt hemma. Jag fick kortison för barnens lungmognad och bricanyl för att stanna av sd och värkar och jag skulle bli inlagd en natt för observation.
Jag hade mamma med mig och det är jag verkligen tacksam över. Miki var tvungen att jobba och jag hade knappast förväntat mig att bli inlagd. Han kom dock flygande från jobbet med en övernattningsväska till mig. :)

Mådde lite bättre under dagen men var otroligt trött. Undersökningen av tappen gjorde så att jag nu blödde också och hade en molande värk i magen. Personalen på förlossningen tyckte dock inte att det lät så farligt och sa att det var normalt. Jag längtade bara till att det skulle bli onsdag eftermiddag så att jag kunde få åka hem igen.

Fortsättning följer..

Det blir inte alltid som man tänkt sig men det betyder inte att det inte blir bra.

Den 3 april, i vecka 30+1, efter ett akut kejsarsnitt föddes våra små hjärtan. <3
Oliver kom 19.49 (och blev därmed storebror), och vägde 1333 gram. Ella kom 19.50 och vägde 1300 gram. Båda var de 38 cm långa.
Efter 5 veckor på neonatalavdelningen på Mälarsjukhuset här i Eskilstuna och ytterligare 5 veckor med hemsjukvård blev vi äntligen utskrivna från sjukhuset den 10 juni, en dag innan deras BF dag.

Båda barnen har mått jättebra hela tiden, vilket vi är enormt tacksamma för, de har bara varit lite små. Det har hittills varit en fantastiskt, omtumlande resa som jag tänkte försöka dela med mig av (om det nu finns någon kvar som läser förstås :) )

Idag är bebisarna 18,5 veckor gamla (8,5 veckor korrigerat) och på senaste besöket på BVC visade det sig att båda barnen vuxit en hel del.
Oliver väger nu 5530 gram och är 60 cm lång. <3
Ella väger nu 5210 gram och är 58 cm lång.

På bilderna kan ni se

Oliver, 6 dagar gammal, ca 1200 gram liten och Ella, 4 dagar gammal, ca 1200 gram liten.

Och en bild på Oliver och Ella nu. :)

<3

Togs på Påskafton, i vecka 29+4