Sanna - Mitt i livet

"I get by with a little help from my friends."
- John Lennon

Ett standard inlägg från mig jue.. :)

Det är måndag.. inte alls en av mina favortidagar. Det känns alltid sådär lite extra jobbigt att kliva upp på måndagar.
När väckarklockan ringer 05.30 vill man bara dra täcket över huvudet och försvinna!
Imorse var inget undantag..

Konstigt nog kände jag mig ganska pigg när jag gick till tåget. Lyckades till och med plugga lite FEK. :)
Satt fast i en "kö" mellan Flemmingsberg och Stockholm i nästan 30 min, det resulterade i att jag kom försent till skolan. Gillar inte SJ dagar som den här. Vad är problemet? Det är vinter varje år, det snöar och det borde inte behöva vara några större problem längre.. tycker man.

Skoldagen var kort..
Vi gick igenom projektarbetet i MF, hur det ska se ut och vad man bör ta med.
Jag, Louise och Sara satte oss ner för att spåna en stund efter det. 
Vet inte varför men jag känner en liten ångest inför det här projektarbetet. Om det kanske har nått att göra med att det är en examination eller om det är för att det faktiskt är på riktigt den här gången har jag svårt att sätta fingret på. Kanske, eller antagligen, är det väl en mix av de två.

Somnade skönt på tåget hem..
Mindre skönt var det att ryckas upp ur en skön sömn av att konduktören, högt, annonserar att vi är framme vid tågets slutstation, som lyckligtvis var Eskilstuna. :D
Vet inte vad jag skulle göra om jag vaknade upp någon annanstans. Hahaha

Ikväll har jag och mamma tagit en tur i affärer och inhandlat lite julpynt.
Det går sakta här hemma men bit för bit blir det pyntat. :) Ska bara försöka hitta ett par panelgardiner till köket som jag gillar, sen får man nog vara nöjd för i år. Behöver jue inte överdriva heller. ;)
Sen blev det middag med älskling och sen har jag fastnat framför datorn och tv:n.

Dags för sängen snart känner jag. Börjar bli suddigt för ögonen nu.
Ny dag imorn.

Min mamma heter Pirjo och kommer från norra Finland, Kemijärvi för att vara mer exakt.
Pappa heter Simo och har också rötter i norra Finland, Kolari, men är född och uppvuxen i Sverige.

Mina föräldrar har alltid stöttat mig otroligt mycket under alla åren. Om det var något som jag helhjärtat ville göra så försökte vi se till att jag gjorde det. :)
Jag har inte alltid visat min uppskattning för de tyvärr..
När jag var yngre så såg jag nästan på mina föräldrar som bankomater. Jag trodde nästan att det skulle ha oändligt mycket pengar på fickan. Jag insåg inte heller värdet av pengar då.

Vi har bråkat mycket under åren..
Jag har till och med stormat ut med en liten hockeybag fylld med kläder under ett av våra bråk. Jag flyttade inte hem förrän tre månader senare.
Det kändes aldrig som att de riktigt förstod mig och jag kände mig så otroligt frustrerad! (Men är inte det något som de flesta unga har gemensamt? ;P )

Våran relation har utvecklats och blivit mycket bättre ju mer jag har vuxit.
Jag har ju faktiskt insett vad mina föräldrar betyder för mig och jag försöker verkligen att inte ta de för givet.
För att vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vart jag hade varit om det inte var för de. Jag är väldigt lyckligt lottad som kan vända mig till min mamma och pappa och be om hjälp när det krisar, eller bara det att jag får deras stöd! Det betyder så otroligt mycket.

Mamma och pappa..

Jag tackar för allt stöd ni ger och att ni bara finns där. Jag är så otroligt tacksam!
Någon dag, snart, hoppas jag att jag ska kunna ge igen allt jag får från er.
Jag hoppas att ni förstår hur mycket jag älskar er!!

Puss och kram

Min första riktiga pojkvän träffade jag när jag var 14 år.
Han var fyra år äldre och lite spännande, tyckte jag då.

Jag tror inte att jag vill kalla honom för min första kärlek egentligen men han kanske är så nära som man kan komma "den första".
Vårat förhållande var väl inte av den "normala" sorten.
Han ville kontrollera och jag lät mig göras det.
Innan jag förstod vad som hände så var jag redan så fast i det som jag kunde vara.
När man får höra att man aldrig kommer att bli älskad av någon annan så klamrar man sig fast ganska hårt vid det man har.
Trots några försök till att slå mig fri så var jag tillbaka på ruta ett ganska omgående.
Jag gjorde mig beroende av honom pga rädslan att ingen annan skulle vilja ha mig. Och jag tänkte att det kanske är såhär det ska vara.. kärlek.

När jag väl slog mig fri, för tredje och sista gången när jag var 17 var jag ganska lost.
Jag visste inte riktigt vem jag var och det lämnade mig med en tom känsla. Jag hade levt för en annan människa och inte för mig själv.
Jag kände mig trasig inombords och visste inte hur jag skulle klara mig själv.
Kunde det vara som han hade sagt? "Ingen kommer någonsin att älska dig!"

När jag träffade Miki några månader senare så var det lite som att det gick upp ett ljus för mig.
Med risken för att låta lite cheezy men det var då jag insåg vad riktig kärlek är.
Redan första gången jag träffade honom så visste jag att det var något speciellt med honom.
Miki var och är min första, stora kärlek.
Han är den jag vill somna bredvid varje natt och vakna brevid varje morgon.
Trots att våran väg också har kantats av gupp och stora avgrunder, kanske man ska kalla det, så har min kärlek till honom bestått.
Och jag älskar honom lika mycket idag som jag gjorde för en herrans massa år sen, trots att vi till och med var "separerade" i tre, långa år!
Men den som väntar på något gott.. ;)


Ljubavi.. Ja te volim, jako puno!! ♥